måndag 30 november 2009

fina ord att komma ihåg

jag satt och letade i en kär blogg efter en bild jag hade lagt på minnet (men inte i någon inspirationsmapp eller bokmärkt eller så. naturligtvis.) och som jag nu ville visa en av mina renoverande grannar. och under mitt idoga letande ramlar jag över det här inlägget. och jag vet inte. men det är så fint skrivet. så fint beskrivet. och det är så jag vill minnas det. ja, det var bara det.

speciell speciell störning nr 2

jag storstädar. och sedan njuter jag i ungefär en liten, liten stund av det hela innan jag river fram tusen projekt och har tyg och ludd och saxar och nålar på hela golvet. gotta love myself. not.

att döda eller dödas

tv:n är körd. och det känns att de vet om det, tv-människorna. råkade dock hamna med sax och tyg på golvet samtidigt som tv:n stod på. det var något av Simons och Thomas designprogram. tror jag stod ut i nån minut eller så, eller fram till de började jiddra om bårder i glasmosaik, sedan blev arkitekten i mig så gravt suicidal att jag är tvungen att kasta mig efter dosan.

men det är väl så de resonerar antar jag, tv-människorna, att döda eller dödas.

här (kära familj) har ni extra! massvis med extra!

s-saker sedan sist

spex!
storstädning!
strålande stjärnor!
solig söndagspromenad!
sälsaffari - spektakulärt!
synnerligen smarrig söndagmiddag!
skumtomtar!!!
saffransbullefika!
slut!

söndag 29 november 2009

ehrlich währt am längsten

tillåt mig att brodera ut en liten anekdot från gårdagskvällen. det föll sig nämligen så att Pojkvän hittade 500 kronor på golvet efter en förställning igår. det var definitivt inte vår 500-lapp, vi går ytterst sällan omkring med så stora valörer i plånboken, så sedeln förevisades för skaran runtomkring. dock utan att någon ägare gav sig till känna. en man menade dock att sedeln kunde tillhöra en annan man i sällskapet, som suttit just där. Pojkvän bad då mannen återlämna 500-lappen till den andre mannen eftersom den andre mannen redan hunnit avlägsna sig. den förste mannen tog dock Pojkväns nummer utifall 500-lappen mot all förmodan inte skulle vara den andre mannens. många män nu. men så var det. hur som. vi lämnade lokalen och tänkte inte mer på det. vi hade fullt upp att leta efter min bäste-gå-bort-halsduk som Pojkvän pyntat sig med kvällen till ära, men råkat sumpa under kvällens lopp*. efter att ha letat hela vägen till bilen och i hela bilen bestämmer vi oss för att åka tillbaka till lokalen och titta efter där. på väg tillbaka ringer Pojkväns mobil. det är den förste mannen som pratat med den andre mannen och han hade tydligen inte alls förlorat 500 riksdaler. var Pojkvän i närheten och kunde ta emot 500-lappen, eftersom det ju trots allt var han som hade hittat den? jodå, det var han ju faktiskt och de möttes upp. ja, redan här är det en söt historia. men vänta bara, den blir bättre! Pojkvän och den förste mannen möts upp utanför lokalen och Pojkvän återfår 500-lappen. tackar. då händer det smått osannolika. då tar nämligen den förste mannen upp ytterligare en 500-lapp ur sin egen plånbok och trycker i Pojkväns hand. "jag gillar ärliga människor", säger han. Pojkvän blir smått chockad, men avböjer naturligtvis mannens generösa gest. 500-lappen hade ju inte ens hittat hem. och mannen i fråga hade ju inte vunnit något på Pojkväns ärlighet. men mannen står på sig. "ärliga människor ska premieras!" menar han.

och så slutade det med att vi återvände hem två 500-lappar rikare. men en halsduk fattigare. men det är lite skit samma. det är resten av historien som är smått fantastisk.


* notera på vilket naturligt sätt jag får in piken!

bara skojade

adventsmys: check!
putsade fönster: checkelicheckcheck!

lördag 28 november 2009

det där med stjärnorna

så här i adventstider är frågan om när man får börja pynta en het potatis. folk kan inte bärga sig och folk rasar. i morgon är det första advent. och här i krokarna är vi nog ganska ensamma om att inte hängt upp stjärnorna än. för man bara "ååååå, julmys! naaaaaj, putsa fönster.... orka!" också tänker man att "äh, man får ändå inte hänga upp stjärnorna förrän till första advent. det har typ Gud bestämt".

så därför hänger vi upp våra stjärnor ikväll. när det är så mörkt att man inte ser att fönstren är smutsiga.

torsdag 26 november 2009

om att sitta. typ.



att sitta är det nya svart i den här familjen. jag och Pojkvän utbrister upphetsade ljud i munnen på varandra så fort Barnet visar upp minsta tendens till att sitta själv. det ser så galet vuxet ut på något sätt. och antagligen är det spektakulärt begåvat. normala barn sitter antagligen inte förrän de är fem.

men det är svårt det där att veta när de gör något för första gången. jag föreställde mig naturligtvis att jag skulle notera klockslag för varenda nytt andetag Barnet tog. och det finns massa rader i boken från BVC där man ska fylla i. men allt är tomt. för hur vet man när det gillas? när blev kluckandet ett äkta Beavis & Butthead-skratt? när blev det planlösa viftandet medvetet? den där sitt-rutan kommer nog också vara tom. men ni vet var ni såg det först.


.........................
och ursäkta den usla bildkvalitén, men det är inte timmar vi snackar om här. det är upp med kameran och skit inget minneskort i också får man springa efter det och bara nej här finns inte tiiiiiid att hitta lämpligt ljus utan bara upp med blixthelvetet och råka överexponera rakt i planeten på Barnet som blir så chockat att det typ stelnar och det är ju bra för då hinner mamman bränna av några tappra, men lika usla, bildbevis till innan Barnet i ett olyckligt ögonblick tappar kontrollen över ryggmusklerna och låååångsamt glider, inser vad som kommer att hända och försöker kompensera med magen, men katastrofen är ett faktum och visp är the Kodak moment borta och man får vara nöjd med de kort man fick.

you say egentid, I say klara färdiga gå!

Pojkvän tog Hunden och Barnet på en kvällspromenad. friheten! friheten! men också paniken. jag känner att jag inte får slösurfa bort de här, säg tjugo, minuterna nu. måste ha roligt! desperat försöker jag komma på vad jag brukar tycka om att göra. svettas. river fram lite saker på skrivbordet på måfå.

femtio spänn på att när cirkusen är tillbaka sitter jag fortfarande och slösurfar. enda skillnaden är att skrivbordet är lite stökigare bara.

onsdag 25 november 2009

morgongympa

tisdag 24 november 2009

eh, pardon?

vi har börjat tänka förskolor*. Barnet växer så det knakar och folk i vår närhet har fått förfärade ansiktsuttryck när vi oförstående förklarat att det inte köas till höger och vänster. gah! man måste köa! helst innan ungen är född. köa, köa, köa! så sen en tid tillbaka stås det i en kö. till en trespråkig förskola här bredvid där det pratas svenska, engelska och franska. och vi bara wiiiieee, fatta grymt för Barnet att få mer än ett språk naturligt! men sen insikten. fatta ogrymt när Barnet är typ tre och det är kört för oss vuxna att bara yeah, when the Child sleeps we will eat a lot of candy. istället lussar Barnet med oss och snackar franska för att inte vi ska förstå**.

fatta förnedringen.


* men förvirringen, vad hände med dagis? jag gick på dagis. förskolan började man när man var 6 bast. innan dess dagis. först tallkotten. sen grankotten.
** jag och Pojkvän gick för några år sedan en hel dag i Paris innan vi värkte fram vad frimärke hette. en hel dag. för vi vägrade be om det på engelska. och man bara jo, de där sex åren skolfranska känns ju som jävligt bra investerad tid. verkligen. och det där MVG:t. host, host, harkel. jo, de kanske skulle se över betygssystemet trots allt?

ynk

ont i halsen och huvudvärk. igen. känns som femtioelfte gången nu. och man bara immunförsvaret, step it up! det ser nämligen inte bra ut annars inför förhandlingarna om fortsatt förtroende och den biten. inte bra alls.

ett år senare

är i framkallartagen och bläddrar i fotomapparna. stannar här. ett år sedan nu, nästan exakt på dagen. men flera ljusår bort. det är inte bara värmen och solen och havet som känns avlägset i det jämngrå novembervåta. det är ett annat liv. ett liv utan Barnet. nästan. för jag kräktes. överallt. hela resan. utanför flygplatser. på utflykter. rakt i munnen på de där fiskarna. kräkte mig till dropp och längtan hem. nu ligger hela familjen och väntar i sängen. ett år senare. men ett helt annat liv.













måndag 23 november 2009

en månad senare

nästan en månad. det är inte okej. inte okej alls. men det kom saker emellan. vet inte när jag blev en sån som släppte saker. som inte körde dem ända in i kaklet tills allt sprack. det första var kanske inte så hälsosamt. men ta mig tusan så mycket mer produktivt.