söndagar

det här med söndagar. känns det inte som att vi alla är rörande överens om att de är för korta? det enklaste, tänker jag spontant, skulle väl bara vara att förlänga dem lite grand. ett par tre timmar sisådär.

problem solved. eller? någon däremot?

jaha.

alla snöhatare. alla vintermotståndare. är ni nöjda nu? var det det här ni ville ha? is och slask och grus och helvetes jävla lera (ursäkta språket). ingen människa kan vara glad i sådant väder. INGEN. speciellt inte de med väldigt håriga hundar. de gråter hela vägen hem till duschen.

11 februari 2005. man längtar ju ihjäl sig.

dagens adresserade reklam

fick en såndär up-and-go-blöja med posten i dag. för barn som kan gå. och gå på dagis. och lära sig säga "dumma mamma". und so weiter.

hur jag reagerade? jag höll för öronen, blundade hårt och skrek INTE SÅ FORT, SA JAG!

naturligtvis.

endast mamman är vaken

årstidsförvirring

hej, stela och ömma leder på morgonpromenaderna.

hej, ålderns höst?

meddelande till allmänheten från en mamma med något galet i blicken:

jag vårdar den tid då Barnet sover och jag kan göra vad jag vill väldigt, väldigt ömt. på gränsen till ohälsosamt ömt. jag skulle därför uppskatta väldigt, väldigt mycket om folk INTE ringde* och väckte Barnet när det ÄNTLIGEN somnat. helst inte sex gånger. på en dag.

vi blir lätt skitgnälliga båda två då.

* eller så lär jag mig bara att stänga av ljudet på telefonerna. nån. gång.

min karaktär? nej, då har du kommit fel. den bor inte här längre.

har ni någon gång tittat på eländet, skakat på huvudet, inte kunnat bestämma er för var ni ska börja och... satt er ned och ritat lite på köksritningarna istället?

säg att ni har. please.

morgonpromenad

världen hade smyckat sig i vackraste frostskrud. och jag fick rosor på kinderna.

för att man aldrig kan ha för många och för att man aldrig vet när man stöter på ett parti billig och tjusig tejp nästa gång!

hur många tejprullar gör man av med per år egentligen? tre? fyra?

oavsett så kan man säga att jag inte behöver köpa tejp på jättejättejättelänge. inte mönstrad i alla fall.

Barnet tjuvstartar bokrean

jag ska tejpa hela världen lilla mamma

titta så fina! tre för en tia! jag har tejpat allt som kommit i min väg den senaste veckan. ALLT! och lyckan som sprider sig är på gränsen till inte helt hälsosam. således finns det en överhängande risk att jag spenderar hela veckopengen på min vikt i glad tejp. att jag säljer alla våra ägodelar. snor Barnets barnbidrag. men visa mig en sak som inte blir finare med den här tejpen. EN liten grej.

nä, precis.

finns inte.

Pappan är hemma!

sjusovarsöndag

någon är jetlaggad. några är sjusovare. någon är redan inne på förmiddagsluren. men jag är klarvaken och fantiserar om en riktig söndagsbrunch med ägg och varmt bröd och tända ljus och kanske pannkakor och inser att det nog fallit på min lott att laga till den om det ska ske. typiskt.

guld och brons!

fantastiskt skidlopp i Vancouver. men Pojvännen och Pappan och Hussen är hemma på våran gata i stan. det är bättre än guld och brons ihop det.

badankans dag!

jamen, kunde ni inte sagt det då? att det bara var att köpa ett gäng färgglada badankor! här har jag försökt med burkar och silar och titta vad roligt när vattnet bubblar och en och annan pingvin och en spegel som reflekterar spotlightsen och pinglar fint och en snöglob med tomte i och roliga miner och töntiga danser och gud vet allt. men Ungen bara rynkade ihop sitt lilla söta ansikte och gastade så att grannarna var en centimeter från att ringa socialen. men nu! det skrattades! SKRATTADES! och plaskades! i badbaljan! naken i badrummet! halleluja!

ett gäng badankor alltså. vem kunde ana?

konsten att dammsuga

innan man får barn och dammsuger varje dag och bara huuuur svårt kan det vaaaaa att bara fortsätta och leva sitt liv som förut fast med barn liksom? så kan det vara svårt att föreställa sig att man inom en inte allt för överskådlig framtid ska finna sig själv kasta lystna blickar på dammsugaren men inse att:

1. Barnet är vaket. och härjar runt på golvet med hela sitt entourage bestående av Brio-taxen, hela Noaks ark, diverse mjuka djur i glada färger och många, många fler. man får strategiskt skjuva runt filtar och djur och barn. i dammet. och det blir en soppa av damm och slangar och djur och barn. och man ger upp.

2. Barnet är vaket. men vill inte alls städa. inte. alls. Barnet vill bli underhållet. och då räknas inte att sitta själv på golvet och titta på när morsan städar. tydligen. man ger upp. och går och gör roliga grimaser i spegeln i stället.

2. lugn och ro, Barnet sover! men vill man verkligen riskera att väcka det med oljudet från dammsugaren? vill man verkligen? så man ger upp. också gömmer man dammtussarna under en leksak eller så. eller ser bara till att kisa tills det blir mörkt.

andra kreativa tips mottages tacksamt.

men Hunden...

...Hunden älskar snö villkorslöst. han skulle vilja att alla årstider innehöll snö. så man går en kvällsrunda och Hunden är glad och yster som en kalv på grönbete och far fram och tillbaka med svansen högt och allt är så där mjukt och tyst och magiskt som det bara kan vara när det nyss fallit nysnö. och man kan inte låta bli att gilla snöskiten lite ändå. lite.

en envis vinterjäkel

vår. jo, tjena. det här är vintern som tvärvägrar att ge upp. som vrider ned temeperaturen så fort vi plockar av raggsockorna. som vräker ned mer snö i ansiktet på oss så fort vi vågar tänka vår och grönt och små lökar i rabatterna.

envisare vinterjäkel får man leta efter.

äh, nu kickar vi igång den här våren!

lite så tänkte jag. tittade ut på det jämngrå och snörde på mig löpardojorna för första löprundan på länge. och ja, det kändes... som första löprundan på länge. en skitrunda helt enkelt. motvind och snålblåst. stumma ben och mjuk kropp. segt huvud och snorig näsa. men nu tänker vi inte mer på det. nu tänker vi att det bara kan bli bättre. blöt asfalt och grus under skosulorna. sol på kinderna och medvind i ryggen. och snabba, lätta fötter. stora lungor. starka ben.

nu kör vi!

och när jag tänker på det nya köket, så tänker jag lite som så här...

bilder från: Möllans verkstäder, Sköna hem, Stockholms länsmuseum och andra ställen jag tyvärr glömt bort...

saker som inte alltid kommer att vara helt okej

Barnet laborerar numera med att kombinera förmågan att vinka med kunskapen om var lampan är, det vill säga: vinka TILL lampan. mycket charmigt! när man är sjusnartåtta månader. kanske inte lika charmigt när man är femton. men vi hoppas att det har vuxit bort tills dess.

stop all the clocks

jag brukar lämna allt svart utanför den här bloggen. nu gör jag ett undantag. jag hade tänkt skriva ett glättigt inlägg om köksrenoveringsplaneringen, men just nu finns det inga ord. bara en önskan om att det finns något större. för då vet jag att Frida är där nu.

att möta våren med Susanna

man måste älska IKEA:s tygserie Susanna. förträffligt fina mönster! och man måste älska mest när man hittar två femkronorsstuvar på fyndavdelningen som kommer att bli* en alldeles färgglad** vårjacka till Barnet. man blir ju lite sugen på att sy matchande till hela familjen. och Hunden.

* när jag köpt en dragkedja och satt i muddar och sytt ihop fodret med Susanna och så där.

** och billig! västgöten i mig jublar!

typiskt oflyt

missade visst Pojkvän på tv alldeles nyss. och Kallas guld, även om det skulle visa sig vara en bagatell i sammanhanget. Pojkvän ringde nämligen upphetsat nyss och vrålade: SÅG DU OSS!?! och då menade han nog inte Charlotte Kalla. men han förutsatte att jag satt klistrad framför tv:n varenda OS-minut på dygnet. det gör jag inte. det är en svår synd. och Gud bara jahaja, här får du lämpligt straff!

och man missar när ens Pojkvän står och flinar bakom Charlotte Kalla.

vill inte. tänker inte.

...och idag var dagen när det kom ÄNNU mer snö i Skåne. det här är vintern som vägrar att ge upp. VÄGRAR.

mina hjärtan

lilla hjärtat. lilla, stora underverket. den spexande glädjespridaren som får mig att le varje dag. och som ger så oändligt mycket kärlek. och stora hjärtat. som fortsätter att överraska mig snart tolv år senare. stora, älskade hjärtat. utan dig skulle blodet aldrig pumpa runt. utan dig ingenting.

mina hjärtan!

ja, och så håriga hjärtat såklart! finaste fyrbeningen med varma nosen. men han blev suddig idag.

hala trägolv och vingliga ben...

... så mormor köpte fina mockasiner!

ambivalent

tänk er följande scenario:

idag åker min fina pojkvän till Vancouver och stannar en dryg vecka.

och

idag ska jag åka och frossa i kök. känna. klämma. drömma. planera. räkna.

och ni hajar att hjärtat har lite svårt att bestämma sig för om det ska gråta eller jubla va?

vinkevinkevinkevink!

som vi vinkat. hej och hejdå. hejdå och hej. och nu! NU! vid ett flertal (två) tillfällen har det magiska hänt. den koncentrerade blicken. och den lilla knubbiga, kladdiga handen viftar tillbaka. vinkar! och de kunde sprängt domkyrkan utan att jag och Pojkvän hade slutat le fånigt och vinka hysteriskt tillbaka.

sött som sött

med Barnets mormor som barnvakt åt och drack vi fint på vit duk ikväll. sedan avslutades middagen på ett högst oväntat sätt när vi slet upp iPhonen och kollade på filmer på Barnet och sen hoppade desserten och skyndade oss hem. jomensåatt. sött som sött.

vinter ute, vår inne - vår i sinne!

de första, vita slog ut strax innan jul och sedan exploderade det i fönstren. alla ville blomma! nu kommer de här vackra, spräckliga. och i fönstret bredvid knallrosa knoppar. vår i sinne!

the revenge of the running shoes

mina löparskor är som en del av mig. de är med mig i vått och torrt och i alla de hastigheter. trodde jag ja. nu har jag ett par som införskaffades för sisådär ett år sedan för att jag skulle ha ny och bra skit på de fötter som skulle bära omkring på mig och den växande kulan när vi flåsade. och de var med oss ända in i förlossningsrummet och följde sedan med på barnvagnspromenader och senare nya hurtrundor. men så blev det vinter och dunderförkylningarna avlöste varandra och det blev knaggligt underlag och jag hamnade i någon slags formsvacka med promenader i kängor istället för hurtrundor med löpardojorna. men så börjar man ju känna suget efter vår och barmark och fågelkvitter och flås igen, så man snörar på sig dojorna för att värma upp dem med lite hurtpromenad innan flåsandet drar igång, men skorna bara jaha, nu passar det minsann och vad händer? skoskav. skoskav? skoskav! för att man väljer kängor nån månad? tjurskalligare skor får man leta efter.

det kom ett paket till Barnet från Falköping i veckan...

...och Barnet blev helt till sig i trasorna av glädje och bara: preciiiiis vad jag önskade mig! vi vuxna uppskattade dock innehållet något mer. mycket mer. tack Falköping!

grön papp, hur kunde ni veta att det stod högst upp på min önskelista?!?

istappar och snöbollar

sju sjösjuka sjömän

Lisa har skickat mig en award med utmaning till, vilket inte kunde kommit lämpligare mitt i denna bloggtorka. grejen är att jag ska berätta sju (o)intressanta fakta om mig själv och sen skicka vidare utmaningen till sju nya bloggar. ja, men då kör vi väl då!

1. jag är skitdålig på sådanahär saker. först blir jag glad och bara roligtroligt, nu KÖR vi! men sen får jag prestationsångest och sitter och fixar och trixar och donar och ordnar och kan inte bestämma mig och så rinner liksom det hela ut i sanden för att det inte är aktuellt längre. har nog inte lyckats delta i en enda bloggtävling till exempel. men säkert börjat på en miljard. så så är det med det serni. om ni nån gång får läsa den här listan alltså. det är sex punkter kvar. puh. ingen press nu. jobba på.

2. det är lite samma sak med sms och mejl. bli inte ledsna om jag inte svarar! det betyder snarare att jag blivit så glad att jag har börjat på en hel roman som tog lite för lång tid och så var jag tvungen att göra något annat emellan och så. tja. skickade jag aldrig iväg det däringa svaret. lovar bättring på det.

3. de senaste sisådär fjorton åren har jag varit nästan-vegetarian eller rättare sagt: inte ätit något som skriker när man dödar det. därför slinker det således ned en och annan stum fiskstackare emellanåt. inget jag är stolt över, men jag älskar fisk. och har usel karaktär.

4. jag har alltid drömt om någon form av författarskap. som liten skrev jag, med stort allvar, en hel drös med böcker (varav en galet politiskt korrekt bokserie om adopterade Stina) och på högstadiet vann jag en skrivartävling. så att skriva har nog alltid varit lite av en dröm, som konstigt nog kom bort när det kom till karriärval. det var en skrivarlya vid havet. tänkarpromenader med hundarna (drömmen innefattar även fler hundar). kanske barnböcker så jag kunde illustrera också. men. tja. det förblir nog en dröm.

5. jag gick fem år på gymnasiet. först två och ett halvt på dressyrgymnasium i Värmland, men det gick i konkurs, så då fick jag packa ihop mina saker och åka hem och göra om allt igen. en mycket märklig historia som gav mig några knasiga år i en håla där folk hade konstig dialekt, en miljard gymnasiepoäng och gjorde att jag jobbade nio somrar som dressyrlärare på ridläger. och i slutändan träffade jag Pojkvän. så en ganska bra märklig historia kan man kanske säga.

6. jag har världens bästa grannar! jag har alltid drömt om ett hus på landet, men nu bor vi i en lite för liten lägenhet i stan som jag ändå grämer mig för att lämna för att vi har så goda grannar. vi brukar skämtsamt kalla bostadsrättsföreningen för "kollektivet". ni hajar. sketabra grannar!

7. det här tog jättelång tid. man kan tänka sig att de flesta gör det här ganska snabbt. och jag tänkte att nu gör jag det här ganska snabbt. men så tog det över en timma med paus för frukost och hundpromenad och lite lek med Bebisen. och jag grämer mig fortfarande över om det var de mest intressanta ointressanta punkterna som kom med. men nu bara gör jag det. gör klart!

och för jag inte ska fastna på sista punkten när jag ska välja sju personer jag skickar det här vidare till (för då måste jag ju försöka tänka ut vilka som kan tycka det här är kul och sen försöka se om de inte redan fått den för visst har den här gått ett par varv runt internet nu?), så säger jag: VARSEGO'!

dags att rusta upp

det där med att krypa. det är inte så lätt som det ser ut det. man kan lätt tro att det bara är att ställa sig på alla fyra och sätta fart, men det är mer komplext än så. mycket mer komplext. själva krypandet verkar nämligen bara vara en liten, liten del i en hel serie med moment som ska klaras av innan man äntligen kommer till den sista slutstriden. den där knäna och händerna äntligen får bära i väg över golvet.

det börjar med en klassisk säl. här ser vi exemplarisk kroppshållning med spänd bål. lite mer fart, lite mer snö, lite mer slalomskidor och André Pops hade varit snabbt framme för att fråga om det varit ett lyckat åk.

nästa steg. masken. ett move som bara de tuffaste break dance kidsen behärskar.

sen jobbar vi mer styrka. mer armhävning. mer cirkelträning. och då får man lätt det där klämkäcka Friskis och Svettis-leendet och den intensiva/maniska blicken.

viktigt att stretcha alla muskler under hårda träningspass. även magen. det är så man behåller smidigheten förstår ni!

och här! ett exempel på en graciös form av ålning som hade gjort vilken hinderbansexpert som helst grön av avund. och ser ni! tekniken! rumpan rör sig sakta uppåt, medan knät närmar sig golvet. jag säger att det är någon som gör sig redo för slutstrid här. var på er vakt mina damer och herrar - var på er vakt!

vikten av att sammarbeta

Barnet sover förmiddag. och då skulle det ju passa ypperligt att inte sitta framför datorn, utan säg utnyttja den tiden till att exempelvis städa toaletten. skrubba fogar, torka kakel, skura toalettstol. sådana saker. tveksamma steg mot toaletten. men! i hallen inser jag att Hunden också sover förmiddag. strategiskt utsträckt framför toalettdörren. och inte har jag hjärta att be honom resa på sig. inte. alls.

jag kunde inte älskat den där jycken mer i det ögonblicket.

förmiddagsvila

ospännande

vi reste längs kusten norrut över helgen. gjorde inte mindre än tre fina stopp, umgicks, promenerade i det iskalla, gnistrande vintervita, åt gott, gick husesyner och hade det allmänt trevligt.

men nu, måndag igen. snart drar några intensiva veckor igång, men idag är det lugnt och segt på våran gata i stan. lugnet före stormen kan man säga. så ospännande som en måndag kan bli. och så ospännande ett inlägg kan bli.