home is wherever I'm with you

en kort, men intensiv, jul senare har jag lämnat man och barn och hund och sitter halvvägs till ekvatorn. Ungen var mycket exalterad över resmålet.
DU SKA SYGA SYGPLAN E AFJIKA! E SKA DU GÖJA DÄJ MAMMA? DET SINNS LEJON DÄJ! I DJUNGLEN! E ELESANTER!
spännande är bara förnamnet, men jag längtar redan tills jag är hemma igen hos den gölligaste pladdermajan på jorden och kan berätta om det. den ofrivillige resenären, det är jag det. men nu sitter jag alltså här igen. och njuter sista kontakten med omvärlden, innan jag rest långt bortom de trådlösa nätverkens förlovade land. ät lite julgodis för mig vetja, hejpåer!

det är den bästa av gåvor, att kunna sova lungt

en del människor fladdrar liksom förbi, hur ofta man än träffar dem, men andra. andra träffar rakt i hjärtat.

jag hoppas att det är som du tror, att du kommit hem igen. att du är omgiven av de vackraste träden, vidunderligt stora. att de susar för dig och strilar solen genom bladverken. att kastanjerna alltid blommar, men aldrig skräpar. att du kan vandra obehindrat under de stora trädkronorna och att jorden är lika bördig som hos bönnera i Skåne.

och att det finns oändligt av den finaste veden att hugga när helst andan faller på.

det är egentligen inte sorgligt alls.
du är kvar där i hjärtat, dit du klampade in med storstövlarna, där jag haft dig länge nu. och jag vill tro, precis som du, att du är hemma igen. att du fått möta allt jag tänker att du saknat det sista. att du strosar och påtar, lappar och lagar och kanske till och med unnar dig en kaffetår eller middagslur.

och att jag kommer att få skaka din starka hand igen.

men tills dess kommer det alltid att finnas en tom plats. oberättade historier och oskakade händer.
och det, det är faktiskt precis hur sorgligt som helst.

jag vet inte vad som hänt, men

saker jag postat har försvunnit och huflux kan jag bara html-koda inlägg? orka.
men paketen är skickade!

öppet brev till Marabou

Marabou, Marabou, Marabou.

låt oss prata om en sak som ligger oss båda varmt om hjärtat: choklad.

närmare bestämt den ask ni kallar för Aladdin Mörk choklad. specialutgåvan, ni vet. det enda som är speciellt med den, kära Marabou, är att den är speciellt äcklig. jag älskar mörk choklad, men det gör tydligen inte ni. ni har tydligen fått för er att mörk choklad ska vara äcklig. eller kanske att den ska vara för alla? kära Marabou, den här chokladen är för ingen.

låt mig göra en snabb analys av den chokladätande befolkningen. jag säger, baserat på empiriska studier under drygt 30 år av intensivt chokladätande, att det finns två sorters chokladälskare: folk som gillar menlös choklad (Gräddnougat, Trillingnöt, Trofénougat etc) och folk som gillar choklad med lite karaktär (Körsbär i likör, Ägglikör, Romrussin etc). och här ger jag er referenser ur den klassiska Aladdin-asken för att ni ska hänga med, ni verkar inte ha gjort det hitintills. och nu skulle jag spontant säga att den del av befolkningen som gillar menlös choklad aldrig skulle titta åt en ask som har underrubriken "mörk choklad". inte en Trillingnöt så långt ögat kan nå, vad skulle de med den asken till? de skyr den som pesten. som pesten! därför är jag oerhört förvånad över att ni väljer att fylla de mörka chokladbitarna i asken som den delen av befolkningen som gillar menlös choklad aldrig kommer att köpa, med just menlösa fyllningar. det är sötsliskiga mjölkchokladmassor ni så fyndigt döpt till olika nougat- och tryffelnamn. ni har tagit Gräddnougaten och Trillingnöten och bara doppat ned dem i något ni kallar mörk choklad. också har ni tillsatt ännu lite mer socker, så att bitarna ska bli om möjligt ännu mer sötsliskiga än de var som ljusa.

och jag är mycket, mycket förbryllad över det.

vi har ju just kommit överens om att den delen av befolkningen som gillar menlös choklad aldrig kommer att titta åt den här mörka specialutgåvan. de kommer möjligtvis, om de känner sig modiga, fingra på den klassiska Aladdin-asken (för den hör ju julen till!), men antagligen ändå fega ur och hugga Paradis-asken. där är ju all choklad härligt menlös! så, då återstår den delen av befolkningen som föredrar choklad med lite karaktär. där har ni er målgrupp! och vad gillade nu den delen av befolkningen, sade vi? just det, de föredrar mörka, nästan lite bittra bitar. de föredrar kanske lite spännande smaker. men framförallt föredrar de om chokladen är fylld med sprit. massa sprit! likör och rom och hela barskåpet helst.

finns det någon sådan bit i Aladdin Mörk choklad (specialutgåva!)?

- NEJ. inte en endaste. inte en härlig likörfyllning så långt ögat kan nå. inte en romdoft. inte ett uns av havssalt eller mandel eller frukt i sprit. bara sötsliskiga nougatfyllningar värre än Pärlnougaten.

så, Marabou, Marabou, Marabou.

för att sammanfatta det hela: är ni lite dumma i huvudet ni?

ojojoj, tycker ni er skåda en smaskig Romrussin där i högen?

o, nejnejnej. Romrussin-snäckan (?) har man GIVETVIS fyllt med Höstnougat i Alladin Mörk choklad. vad annars?

lusse lelle

sällan har någon setts så övertänd inför ett luciatåg som mitt barn i morse. och då har jag ändå, då när det begav sig, sett tjejer i sjätte klass svimma när det var dags för dem att axla den tunga traditionen av att sjunga stämsång och stå stilla med ljus inför hela skolan. men detta var inget – INGET – mot det stora allvar mitt barn kände inför rollen som förste tomte i årets luciatåg.

luciatåg skulle nämligen visa sig vara ett lika viktigt kulturellt inslag i mitt barns liv som schlagern är för Sveriges bögar, och detta redan tidigt i höstas. någon gång i september, när tomtar fortfarande traditionsenligt är gömda i kartonger på vindar eller i källare, så började det sjungas julsånger i högan sky och sedan flera veckor tillbaka har Ungen haft på sig förra årets nu ivuxna tomtedräkt och beordrat oss att visa än det ena, än det andra klippet med barn eller vuxna i kronor, strutar och luvor skridandes fram med ljus i mörkret. igen. och igen. och igen. övertänd var bara förnamnet. och idag. idag var det då äntligen dags. tomtedräkten hängde nytvättad och redo. i adventskalendern fanns mycket viktig rekvisita i form av ett högkvalitativt 10-kronors tärnljus, som jag kastade mig till Rusta för att köpa igår när jag insåg allvaret. och i tidig morgontimma satt vi sedan, med tärnljuset i ett krampaktigt grepp, och zappade mellan så många luciatåg vi kunde hitta på TV:n, repade sånger och skridande mellan köket och hallen och hallen och köket och kolhydratladdade.

på gården utanför förskolan samlades upprymda släktingar och alla barnen från småbarnsavdelningen, medan de större barnen från den andra avdelningen stod och trampade i hallen, redo att leverera. ni hajar upplägget? småbarnen skulle alltså vara publik, men fick naturligtvis gärna sjunga med och delta på sitt sätt om de ville. det skulle vara lugnt och mysigt och alla små skulle få sitta hos sina föräldrar och inte behöva snyfta förvirrat i ett hörn. vi har bara varit med på en sommaravslutning hitintills, men sett småbarnen titta besviket mot sina föräldrar och inte sjunga en ton, så det hela kändes mycket logiskt. logiskt för alla utom ett litet småbarn som hade laddat för det här i flera månader. ett litet småbarn som med bestämda steg raskt klev in i tåget och tog ton, med tärnljuset i högsta hugg. ett litet småbarn som gjorde rörelserna med stor inlevelse och inte tänkte ge någon annan chansen att konkurrera om rollen som första tomte, det var ett som var säkert.

och det var det naturligtvis ingen annan som gjorde heller.

min unge har varit förste tomte hela dagen, kan man säga. och två minuter efter att de blonda tomtelockarna landat på kudden väldigt mycket tidigare i kväll, så sov den förste tomten som en stock.

julen. det är en tuff tid för tomtarna, sannerligen.

när västgötar kör bil

tar ut bilen med 91 km kvar att köra till tom tank (jo, jag borde tanka, men orka). kör några kilometer, gör lite ärenden i stan. parkerar hemma med... 93 km kvar till tom tank.

nöjd.

vi skulle alla den vägen vandra...

alla utom Hunden (den jäkeln klarar sig alltid!). men nu så: bättre.

så, då säger vi att säsongen är över va (drömma går ju)?

bra så.

modellen med minerna

fredagsmys

nä, men om man skulle skippa glöggfesten och tvätta några (hundra) maskiner tvätt istället då?

det är ju så fint att hänga med familjen på fredagar också. verkligen mysigt.

vad som hänt sedan sist, undrar ni?

nä, ingen borde väl vara förvånad. säsongen har officiellt inletts. förra säsongen tror jag vi avverkade tre omgångar, inklusive the real deal vinterkräk, som passerade hela familjen i tur och ordning, så det är ju så att säga väntans tider på många sätt det här. men det här ska enligt ryktet vara en lindrig variant. låt oss tro på det.

dags att dra på elementen för vintern kanske?

det var kanske för bra för att vara sant, att det milda höstvädret skulle efterföljas av lätt pudersnö och fem friska, torra minusgrader. jo, det var nog det. den berömda råkalla skånevintern är här. den som går genom märg och ben trots att kvicksilvret envisas med att ligga på plussidan. den som får en att varje år ifrågasätta sitt val av bostadsort. mina fingrar har på allvar inte uppnått högre temperatur än femton grader idag. har således klätt på mig i stort sett alla kläder jag äger, men misstänker att addera vantar skulle inverka något negativt på mitt arbete.

stunder då man vill stanna bilen och krama en främmande man. och sedan köra hem till honom.

är ute och kör på kvällskvisten och närmar mig en busshållplats, samtidigt som en buss gör samma sak från det andra hållet. och från ett tredje håll gör en man detsamma. mannen ser också bussen komma och börjar springa för att hinna. han bestämmer sig för att gena över gräset, men håller sådan fart att han tappar balansen i det våta, leriga, hala. och sedan gör han en sådan där tecknad-film-vurpa. en sådan som går i slow motion. han viftar med armarna och är på väg att återfå balansen några gånger, men halkar gång på gång på gång tills han till slut faller i marken och studsar, sedan glider på mage, in på den plattlagda ytan vid busshållplatsen. hans huvud stannar så vitt jag kan se precis innan den där stoplen med husshållplatsskylten (oooo, det hade liksom varit för mycket om han hade kommit i lite högre fart och den redan förnedrande färden tagit slut med huvudet mot en stolpe). han höjer blicken och ena armen och DÄR... kör bussen förbi.

åh, vad jag hatade den där busschauffören när vi möttes några meter senare! han eller hon kan OMÖJLIGT ha missat vad som skedde precis vid väggkanten. det skulle göra den personen rent olämplig att framföra ett så stort fordon som en bautabuss. jag hade en mycket underhållande körskolelärare en gång som tyckte att split vision (tänk det på skånska) var den viktigaste egenskap en chaufför (eller en stridspilot!) kunde äga. ojojoj, sickna historier man fick om split vision. en slutade förvisso med att hans väninna dog. den var inte så rolig. nä, tyckte aldrig riktigt att den fungerade faktiskt. men den där körskoleläraren hade förhoppningsvis bättre split vision än han hade förmåga att leverera en historia. hur som; split vison=sketaviktigt. och den där busschauffören måste ta mig sjutton sakna varje uns av det, alternativt ha kört med skygglappar.

båda alternativen verkar ju ytterst olämpligt för en yrkeschaufför, men bussen dundrar förbi och mannen ligger på de regnvåta plattorna och viftar lite med en arm. han tittar efter bussen, inser sitt grymma öde och reser sig mödosamt upp. tittar ned på förödelsen efter vurpan, tittar sig omkring. och möter antagligen ett tiotal människors blickar, de som väntar på bussen som går åt andra hållet. de som såg varenda millisekund av förnedringen.

åh, alla känslor som for genom min kropp då.

det var bland det mest hjärtskärrande jag sett sedan Bambi, ta mig tusan.

arkiverar vi det under fliken "förnekelse" kanske?

"åh, bara jag får upp mitt skrivbord... det går ju inte att hålla rätt på någonting när allt ligger huller om buller och undanstoppat i flyttkartonger ju! men när jag får tillbaka min arbetsplats... åh, DÅ ska det äntligen bli ordning och reda på mina saker igen!"

så får jag äntligen upp skrivbordet. om det nu, ca tjugofyra timmar senare, råder preussisk ordning? låt mig säga som så här att på skrivbordet ser det helt okej ut, men det ligger tyg och mönster och saxar och måttband och antagligen allt jag kunde hitta i de där flyttkartongerna på hela (alltså, på allvar hela) golven i inte mindre än två (2) rum. ordning är kanske inte riktigt ordet jag söker när jag tittar på mitt verk.

ja.

jo.

tja.

frågor på det?

det är inte okej att ful-äta direkt från påsen en vanlig måndag

men om man först lägger dem i en fin skål, då är allt rätt och riktigt och man kan glufsa i sig dem sedan va? för bara de har landat i skålen en sekund, så är det vardagslyx och inte förfall, right?

saker man inte vill mötas av när man lämnar på förskolan en måndag morgon

stora bokstäver på whiteboardtavlan:

MAGSJUKA PÅ AVDELNINGEN :(

inte min typ av vardagsedge. inte alls.

lucka 4

i årets adventskalender innehöll ett pepparkaksbak minsann! adventsmys für alle! ja, ungefär två pepparkakor in i bakningen. sedan övergav en unge det hela för att leka med en buss och en annan unge gav upp för att istället gråta över att behöva låna ut sin buss. gissa vilken unge som var min?

men vi vuxna gick all in på dekorationerna!

tydligen fanns också bonusaktiviteten att fortsätta evighetsarbetet med att spackla, måla, slipa, städa, whatever efter fönsterrenoveringen, för att nånjäklagång få lite julefrid i det här huset. eller bara lite vanlig, hederlig frid för den delen. sån där som uppstår när man har ett någorlunda normalmöblerat hem där ens barn inte kallar alla bord i huset för SKJIVBOD eftersom de är belamrade med datorer, ritningar, papper, pennor, whatever... och vet ni vad?!?! JAG HAR SKJIVBOD NU! och massa nymålade väggar. ok, jag har fortfarande flera omålade ställen också, men nu fokuserar vi på det väsentliga: SKJIVBOD. HAL. LE. LU. JA.

min unge och högtiderna

vi har tänt ljusen i adventsljusstaken och Barnet håller en lång monolog om julen och avslutar med att:

- SEN KOMMEJ SKÅPBILEN!

- jaha... vad då för skåpbil?

- MED JULPAKETEN! MED JULKLAPPARNA!

- jasså, kommer inte Tomten med julklapparna?

- TOMTEN E SÖÖÖJ SKÅPBILEN.

- okej, så Tomten åker inte i släden bakom renarna?

- JENANA ÅKEJ DÄJ BAK. E SKÅPBILEN.

- jaha, renarna åker med Tomten bak i skåpbilen?

- MMM, MED JULKLAPPARNA.

- då förstår jag.

lite senare:

- DET ÄJ PÅSK, DET ÄJ PÅSK! VAJ ÄJ MINA PÅSKÄGG?!? DET ÄJ PÅÅÅSK!

jomensåatte. Tomten kommer med skåpbil (har han kanske rentav snott julklapparna?) och nu är det dags att påskpynta. känner att vi inte kommit någonstans beträffande att berika Barnet med kunskaper om våra högtider sedan sist. finns det kanske föräldrakurser för sånt här?

speciell speciell störning nr 11

FYI: har just ägnat en ansenlig tid åt at spackla undersidan av den förvaring vi ställer våra tvättkorgar under, så att den ta mig sjutton ser formgjuten ut. formgjuten! inte en skarv kvar. inte ett skruvhuvud. jomensåatte. väldigt nödvändigt.

(joho! för någon kan ju kliva in i vår garderob och lägga sig på alla fyra och sedan krypa in bakom tvättkorgarna och förfasas över ett synligt skruvhuvud eller att MDF-skivorna inte livar på millimetern. kan ske, kan det. faktiskt.)

också undrar jag varför saker alltid tar sådan tid.

jo.

ja.

äh.

passar på den, tror jag.

igår: regn hos mig

prisa Emma!

jamen, HALLELUJA! en lista! PRECIS vad jag behöver mitt i denna bloggtorka till tillvaro när det enda jag verkar orkar posta är intagrambilder. Det är Emma, den ängeln, som inte bara är min fellow västgöte på den här sidan nätet, utan som också skapar fantastiska bakverk (som hon dessutom skickar till behövande!) och har en galet gollig unge (som bara måste skapa kramp i livmodern på den mest kastrerade gamla nucka) samt som nu också är den räddare i nöden och sänt mig denna award som kommer med en lista. och listan lyder:

1. varför började du att blogga?

och här ungdomar, måste tant ta en minut och tänka efter lite. det hela började nämligen med en hemsida någon gång strax efter det magiska milleniumskiftet och med den en dagbok på nätet. ja, det var så det fungerade på den tiden förstår ni – man hade dagbok och gästbok. jojomänsan. och tja, det började väl som ännu en kreativ grej. att lära sig bygga en hemsida, formge och sedan fylla den med text och foton och så. hemsidans huvudperson då var onekligen Hunden, som var ny i familjen, och skulle visa sig ha ett otroligt stort behov av att uttrycka sina åsikter på internet. vem kunde ana? och allt eftersom åren gick och medier blev sociala och den biten så blev det väl mer och mer en blogg och tja, nu ÄR det ju faktiskt en blogg. det har funnits några uppehåll och det har varit lite av en hundblogg och en fotoblogg och sedan pallade jag inte riktigt blogga mig igenom renoveringen, men sedan blev det väl oundvikligt lite av en mammablogg och ja, här är vi nu. balanserandes mellan behovet att uttrycka sig och helst vilja låsa in sin dagbok i ett kassaskåp under sängen.

2. vilka bloggar följer du?

just nu är jag tyvärr inne i något av en bloggläsarsvacka. det är den klassiska klyschan, att "tiden räcker inte riktigt till", och de gångerna jag sitter utan plan framför datorn och har tid så har jag så mycket att läsa igen att jag nästan inte orkar utan mest klickar lite slentrianmässigt på länklistan. dessutom använder jag lika ofta någon annans mer välfyllda och uppdaterade lista eftersom min är så galet ouppdaterad. men generellt så gillar jag opretentiösa inspirationsbloggar eller folk som helt enkelt är sjujäkla bra på att fotografera/skapa/skriva och fyller sin blogg med det. då behöver bloggen inte handla om något särskilt. och bloggar som får mig att skratta (som Lisas och Mirijams och massa fleras som jag hittat men inte orkat lägga till på länklistan så de hittar jag bara tillbaka till när jag har tur), de är de bästa! sedan skämsläser jag ibland bloggar som är väldigt långt ifrån mig, bloggar med typ rosa eller prinsessa i bloggtiteln. fråga mig inte varför. det är lite som en bilolycka när man inte vill, men inte kan låta bli, att titta.

3. vilka favoritfärger har du?

som den arkitekt jag är klär jag mig naturligtvis oftast i svart, svart och svart, men här hemma kompenserar jag det med att inte diskriminera någon färg. men kanske att mitt hjärta klappar lite extra för gult och lite mindre extra för lila, men annars är det liksom blandningen som gör det. bildbevis på det kan man för övrigt se här, här, här, här, här och här!

4. vilka favoritfilmer har du?

okej, helt fel fråga. dels för att jag inte sett en hel film sedan... tja, sedan aldrig. jag har i stort sett TV-narkolepsi. släck ljuset och tryck på play och jag somnar snabbare än Anna Wahlgren hinner ramsa. tyvärr kan jag inte bara skylla på min (uppenbart!) sjukdom (hör ni det alla som tråkar mig när jag missat slutet på ännu en film? sjukdom!), för sedan är jag dessutom urusel på att komma ihåg sådana saker som namn på filmer och artister och skådespelare och låtar. jag är så dålig på att namedroppa så att din mormor antagligen tycker att jag är ocreddig och pinsam. så chansen att jag 1. ska ha sett en hel film och 2. komma ihåg vad den hette är i stort sett obefintlig. men jag kommer i alla fall ihåg att det inte är några våldsamma filmer bland favoriterna. jag är otroligt känslig och klarar inte av våld, ens på film. eller jo, meningslöst videovåld har jag inte ont av, men riktigt våld och riktig ondska – krig och skit och grymheter – det kryper liksom under skinnet på mig. nä, jag gillar filmer som The squid and the wale. (och den har jag hållit mig vaken under två gånger, så den kommer jag ihåg.) så ni som är bra på att komma ihåg titlar kan säkert klura ut mina andra favoritfilmer. och tala gärna om vilka de är! då kanske jag kan försöka se klart dem, menar jag.

5. vilket land drömmer du om att besöka?

handen på hjärtat? okejdå. sätt er ned om ni inte redan gör det. det jag kommer att erkänna nu är icke politiskt korrekt år 2011. det är lite som att säga att man tycker att Hitler "hade en del bra idéer" eller att homosexualitet är en sjukdom. det är nämligen så att jag...

jag tycker inte om att resa.

sådärja. nu är det sagt. jag är den ofrivillige resenären.

för det är ju inte så att jag inte utsätter mig för att resa. ånej, om det vore så väl. nu far och flänger jag ju förvisso inte kors och tvärs i parti och minut, lite självinsikt har jag tackochlov, men för att hata att resa så finner jag mig själv onödigt ofta med en bokad flygbiljett någonstans och sedan får jag gå och våndas lite (mycket) över det och sedan sitter jag där på vaccinationskliniken och surar och försöker svara entusiastiskt när de kallpratar om hur HÄRLIGT det kommer att bli på min resa. verkligen. jätte. som jag längtar. EFTER ATT FÅ KOMMA HEM IGEN JA. så, så är det med det serrni. den ofrivillige resenären, det är jag det. men det är som sagt inget man talar högt om 2011. så officiellt vill jag jättegärna tex besöka Brasilia. och Peking. men... jag tänker att jag väntar tills den dagen kommer då man kan åka över dagen med tåg dit?

sådärja.

nu har jag fyllt internet med onödigt dravel av en veckokvot minst och passar därför gärna den här awarden och listan vidare till tre Annor jag gillar mycket; Anna, Anna och Anna!

sockerhjärtat

note to self:

det där med att bara "slänga ihop" förra årets adventskalender. nej, det fungerar ju inte riktigt så. det är fortfarande tjugofyra f*cking paket som ska slås in. och numreras. och sättas upp.

paus för pust.

så... jag hinner väl slå in hälften, sätter dem lite glest, visslar oskyldigt och är tacksam över att ungen inte hajat sambandet mellan siffror och antal än? bra så.

/stillsonotmamaoftheyear_79

en mors bekännelser

förra året slängde jag ihop en adventskalender lite i panik av material jag hade hemma, men i år! i år hade jag tänkt att göra en ordentlig. jojo. men... så... tja... det där med tiden och så. så häromdagen rotade jag fram förra årets kartonggran och tänkte att om jag bara byter ut bandet här och limmar lite där så... tja... det får funka. 2012 gör jag en ordentlig! alla gånger! men. nu ser jag att nr 18 fattas. spårlöst försvunnen. går icke att finna. men... nu har ju min unge inte så bra begrepp om siffror högre än 10, så... tja... det man inte vet tar man ingen skada av va?

/sonotmamaoftheyear_79

orättvist

igår: ignorerade en hög med jobb och gick och lade mig på rätt sida midnattsstrecket för att "komma upp tidigt och vakna pigg imorgon". idag: försov mig och vaknade groggy. nu: känner mig lurad.

ett streck snett uppåt och sen ner och upp igen

attacksömnen strikes again

09:00, söndag vs. måndag (efter storm kommer solsken?)

en fredag i november då det aldrig blev ljust

idag alltså. gick solen upp överhuvud taget? eller struntade den bara i det? tog en dag ledigt så här i tristaste november och drog till Karibien istället? ja, för här har det liksom varit kväll hela dagen. men det finns några gula löv kvar som lyser upp och jag har ätit ungefär ett kilo clementiner.

så. ja. så är det med det.

och: kan jag dra av den här soffan som kontorsinredning nu måntro?

nähä. en första adventshelg utan julstjärnor och ännu en dag utan ordentlig arbetsplats. så är det och så blir det. målarna har fortfarande inte gjort klart sitt, så skrivbordet står fortfarande i delar och jag sitter fortfarande som en ostkrok i soffan och jobbar. på minussidan: det uppenbara. (hallå, jag sitter som en ostkrok. och mitt soffbord har massa tråkiga arbetspapper på sig. och jag sitter som en ostkrok. och jag känner mig som en dagdrivare som sitter i soffan hela dagen och lika gärna kunde ha tittat på nån amerikansk talkshow som handlar om syskon som gift sig och sedan skilt sig och nu är familjen splittrad eller vad som nu går på TV om dagarna. och sedan sitter jag som en ostkrok också.) på plussidan: man får ha filt över benen!

en moders hjärta och den biten (känsliga läsare varnas)

morgonmys i soffan hemma på vår gata i stan:

- DE E MOJON NU.

- mmm, det är det. har du sovit gott då?

- JA E JÄTTEGLAD!

- jasså, det var ju roligt att höra.

- JA E JÄTTEGLAD E MAMMA JITAT DEN BOKEN E MEJ! DE E MAMMAS BOK. HAN HAJ JITAT DEN. E MEJ! JA BLIJ JÄTTEGLAD! JA SKA LÄSA DEN BOKEN E MAMMA.

*hämtar och bläddrar*

- ELESANTERNA... E GUNGBJÄDAN! EN, TO... TESYJASEMSEXSUÅTTANIOTIO!

*bläddrar*

- E BJÖNANA! BJÖNANA CYKLAJ JÄTTESNABBT! E... GUL! E... JÖD! E... JOSA! JA SKA JÄKNA FÖST! EN... TO... TE... TJE! DE E TJE.

*bläddrar*

- STARKE ADOLF! DOM VILL HA KEX... DOM E SEX! ENTOTESYJASEMSEXSUÅTTANIOTIO!

den där lilla människan alltså. den där lilla människan har mitt hjärta.

kvällslektyr:

släpade (due to bilhaveriet) hem en hel låda 123 – cirkus på turné idag. äntligen! var mkt uppspelt! plus: fick läsa den för Ungen tre gånger på raken! utan att tjata det minsta! sen! fick läsa de (tydligen) bästa sidorna en gång till!

- EN, TO, TE, SYJA, SEM, SEX, SU, ÅTTA, NIO, TIO! räknade Barnet högt på varje sida.

ja, oavsett hur många clowner eller hästar eller björnar eller pudlar det var på uppslaget alltså.

jomensåatte.

verkar ganska lägligt att jag gjort en sifferbok. känns ju som att den kan behövas.

tisdag

obäddad säng + hund = dags att byta lakan. igen. tur att han är göllig.

och kolla! paket! till mig!

jag är en lappmänniska och på mitt skrivbord har jag alltid en lämplig mängd memoblock i rent överlevnadssyfte. de är som flytvästarna i ett flygplan ungefär (har någon någonsin klarat sig tack vare en sådan förresten? jag är mkt skeptisk, vilket ju gör det hela till en rätt kass liknelse, men ni hajar?). och nu har jag förvisso inget skrivbord just nu, eftersom det står nedmonterat tills målaren masat sig hit och kladdat på spackel och färg och allt vad han ska göra innan fönsterrenoveringen officiellt är över, men sen! sen ska jag sitta på mina elefantklädda skrivbordsstolar och skriva livsviktiga lappar på papper från det matchande elefantblocket som Mannen i mitt liv kom hem med för ett tag sedan. tills dess får det stå och se fint ut med snöre och klisterlapp och allt. vägrar nämligen att skriva elefantlapp utan att få ha arslet på en elefantstol samtidigt.

och då hjälper det liksom inte att jag ansträngt mig och tagit på mig bästa-gå-bort-skorna och allt

missade just ett möte med vad som skulle bli vår nya bank. orsak: bilen jamade till och bestämde sig sedan för att icke starta. alls. jomensåatte. bra, och framför allt kapitalstarkt, första intryck va?

- hej! kul att ni vill vara vår nya bank! lust att hosta upp lite cash till ny bil också, ja?

heeelt utan uppsåt

hört vid kvällsbadet:

- JA SKA SKVÄTTA PÅ DEJ MAMMA!

- nä, hörrududu. du får inte skvätta på mig när jag har kläder på mig. du får plaska i baljan istället!

*plask plask plask*

- DU FÅJ HA DEN JÖDA MUGGEN. JA FÅJ HA DEN GULA MUGGEN.

- okej.

*leker med muggar och vatten*

- iiii! men hallå där! du får ju inte hälla vatten på mig heller!

- ÅH, SÖLÅÅÅT. DE VA INTE MENINEN.

nä, inte det minsta va?

måndag

från dimman

det är en söndag som liksom aldrig kommer ur dimman. det är fönsterbytarkaos upp över öronen och möbler överallt. jag jobbar från soffan, liksom gömd bland alla kuddar och filtar, med håret i något som en gång var en rufsig knut och Barnen i Bullerbyn rullar i bakgrunden. "HAN E AJ" konstaterar Ungen om skomakaren, lägger an sin mest bekymrade min och man kan bara ana allt som försiggår där under de där blonda lockarna. alla tankar som hinner tänkas mellan alla ord som hinner sägas. det luktar falukorv och Ungen är ingenstans och överallt och bakar kakor och åker till sjukhus och klär ut sig och har tårtkalas och sjunger och läser böcker och köper glass och en telefon och hux flux så är jag visst Spöket Laban. och så är renoveringskaoset ett kaos i största allmänhet.

men det är mitt kaos.

hej, jag lever!

men nä, det är liksom inte lika glamouröst att blogga om att man jobbar hela tiden om man inte är typ... popstjärna? då innebär säkerligen dygnet-runt-jobb en hel drös av intressanta människor och glitter och glamour och gud vet allt, men sitter man i konstig ställning (för att ens skrivbord är nedmonterat för att det pågår en fönsterrenovering) med nagellack så avskavt att man knappt kan ana den forna färgen och gör dödstråkiga ritningar medan solen går upp och ned och ned och upp igen och andra människor har fritid och helg och trevligt i största allmänhet, så är det liksom inte så mycket att skriva hem om. jag har hittat ett sätt att få fransmännens métro-boulot-dodo att framstå som ett spännande liv, på den nivån är det. ni hajar? men nu tänker vi inte mer på det, tycker jag. genom kaklet och ut på andra sidan bara. så. då kör vi igen va?

just nu: mittemellan

morgon nu

fördelen med att mestadels ha kontoret hemma är att man kan gå direkt från sängen till jobbet på mindre än en minut. 06.10 således: sitter här i mörkret med Robyn högt i lurarna. vaknar snabbt fastän det är alldeles mörkt ute, fastän staden inte riktigt vaknat än. har krupit upp skräddare med fårskinnstofflorna på och känner mig höstmysig och danssugen på en och samma gång. jahaja. men då startar vi väl den här arbetsdagen då. fint så.

in löv

bjussar på Göteborgsvitsen, varsegoa!

dreams do come true

idag har dygnet 25 timmar.

jajemän, skulle säga att det är ungefär vad jag drömmer om årets övriga 364 dagar.

dagen efter

man tar Hunden på en snabb morgontur runt kvarteret innan frukost. man upptäcker att någon tappat sin generöst fyllda smågodispåse på gatan. en bra blandning. ser förvånansvärt fräsch ut. men åh. man kan inte plocka upp någons tappade smågodispåse från gatan. MEN MAN VILL.

det är höst där ute, det är liksom ingen tvekan om det

#gultärintefult

det finns många saker i livet jag aldrig kommer att förstå. det här en av dem:

alltså keso i all ära. det är ju ganska gott och lite nyttigt och sådär. men hur f*n får man det att stanna kvar på mackan? förstår. jag. icke.

mvh/mitt förmiddagsfika ser ut som en keso-finncrisp-explosion

idag, bland annat:

vaknade fortsatt ynklig, men somnade kry *peppar peppar*

tog fram den sista från lagret och sörjde en smula.

MÅSTE ha fler. ingen annan disktrasa duger hos cirkusen.

bar ny, flätad favorit från Monki.

spontan tanke från någon som just druckit sitt femtioelfte glas vatten den här dagen:

rethosta. ja, man fattar ju hur det namnet kom till.

mvh/mkt uppretad

skickade med en burk för eventuella rester och tycker synd om mig själv

Mannen och det färdig-VAB:ade Barnet drog på hej-då-middag och DÄR* började således min arbetsdag. och ni känner peppen va? herrejisses, det energifältet måste täcka halva Skåne! ELLER INTE. länsade just godispåsen jag köpte igår och som var ämnad åt helgen. jomensåatte. mår lite illa nu. men, då kör vi väl då?

* nä, varken film eller middagssömn och således heller inget jobbat idag.

man får ta det goda med det onda?

bra: vattnar (äntligen) orkidéerna!

dåligt: råkar bryta av en ny, späd stängel.

jahaja.

då kunde jag ju lika gärna ha torkat den till döds, kan man tycka.

min tur att ta över VAB-stafettpinnen*

och jag funderar lite på hur många timmar man kan sätta Ungen framför fängslande underhållning (läs: film) utan att socialen eller samvetet rycker ut? och när kommer studien om att spelfilm är mer utvecklande för barn än lek. NÄR? nödplan: sjuka barn sover middag, visst?

/måstejobba_79

* igen. ett maraton det här, det säger jag er.

blandade bilder bara

fönsterbytarkaos och VAB och ibland känns det som att det är precis sådär många ungar man har med sig på stan och daggvått gräs en solig morgon och en söndagsfrukost utöver det vanliga. lite så bara.