vaknar tidigt. det andas tungt runt omkring mig, men jag orkar inte blunda mer. ser mig omkring. ser allt jag förälskade mig i första gången jag stod här. då var det ett mörkt rum som saknade el i november. det var strukturtapeter och tapetborder. trasiga tak och väggar. bruna fönster och spruckna spegeldörrar. nu flödar det disiga morgonljuset in genom de tre vita träfönstren i tre olika väderstreck. på kakelugnen, brädgolven och den gamla takrosetten, som verkligen är ett hafsverk men som jag ändå älskar – som vittnar om att huset inte byggdes för högre stånd utan för arbetare en gång i tiden. alla timmar jag spacklat och slipat och spacklat och slipat tills väggarna varit släta och mjuka mot mina händer. i det här rummet. i alla rum. alla lager av tapeter jag hittat. alla lager av liv. hur mycket jag älskat den här lägenheten, det här huset. älskat hur dörrarna alltid varit öppna och fågelkvittret alltid hörts. hur trädgården alltid varit solig och varm. älskat mina barfota fötter mot brädgolven. mot de svala trappstegen ute i hallen. mot gruset och gräset. tvätten på tork. körsbärsträdet om våren. alla måltider under det. alla middagar under ljusslingan. alla skratt. hur jag har letat fram originalfärgen i trappuppgångarna och tvingat hela föreningen att hjälpa till och renovera. grävt upp och anlagt trädgårdslandet och letat upp begagnat marktegel till uteplatsen. rivit i gamla arkiv och sökt husets historia. nu senast sett till att de gamla 70-talsfönstren bytts ut mot vita träfönster i samma modell som originalet. propagerat för att fönstren skulle flyttas ut och huset på så sätt återfå lite av sin gamla karaktär. hållit huset i handen under hela projektet. hoppas det känner sig lite finare nu. för som jag har älskat det här huset, vårt hem.
men nu, nu har vi vuxit ur det. vuxit ur brädgolven och kakelugnen och walk-in-closeten vi skapade. vuxit ur den älskade, hafsiga takrosetten, de nya fönstren, trädgården där jag har kunnat andas och de alldeles för dyra strömbrytarna i bakelit. vuxit ur vårt första riktigt egna hem.
och det gör mig så ont att det är löjligt.
sedan några timmar tillbaka står vi med ena foten in i något nytt helt plötsligt. det är inte drömprojektet, det finns inte lika mycket att laga och upptäcka. tiden till det är inte nu, hur roligt det än är i praktiken att börja från noll. men det kan nog bli vårt ändå, det här nya. trots att jag inte behöver leta under lager av strukturtapet och masonit för att hitta husets själ. men det är nya brädgolv att gå barfota på, en ny trädgård att andas i. och det här är bara vårt eget. på en ny gata i en ny stad. ja, det kan nog bli bra det här. också.