P.S.

och nu vill jag bara gå upp och väcka dem och berätta att de är de bästa ungarna i världen.

men, det är inte ok va?

superwomum

de dagarna man är gräsänka och bara schwoop schwoop upp med alla barn och frukost och kläder och tandborstning och Bolibompa och lämna och hämta och promenera hunden och gunga lite gungbräda med en treåring och byta blöjor och äta mellis och amma och mysa och leka spöke och tiger och brandman och hänga en tvätt och laga middag och äta och assistera en treåring som gastar "FÄÄÄDIIIG" och diska och ha soffmys allesammans till treåringens just nu topp två bästa barnprogram och ta på pyjamasar och dricka välling och borsta tänder och hoppa i sängen och läsa två godnattsagor ("för jag väljer alltid två mamma") och säga godnatt och pussas och ligga i mörkret och tänka att dagen förflutit utan en enda tår från någon familjemedlem och höra hur de somnar som små stockar på två röda och smyga därifrån och klockan är halv åtta och man bara: EGENTID. 

de dagarna. 

då är man jävlarimig superwomum.

samma lika, samma olika

och det var våren som kom?

gick nyss runt och letade efter ett återkommande pipande ljud, i tron att det var någon elektrisk apparat i vårt hem som felmeddelade sig. letade, letade. kyl? frys? nä. värmepumpen? nä. något i tvättstugan? nä. brandvarnare då? nä. öppnade ytterdörren och insåg: fågelkvitter!

ironin i att det är grått och råkallt, snö och regn. men ändå.
– våren? är det du?

jo, dagens väder

– kan man reklamera det någonstans?

det är möjligt att vissa uppskattar mörkret, snömodden, leran och det snöblandade regnet, men tja. nä. det var inte riktigt vad jag hade tänkt mig i alla fall.

att vara felklädd

på väg till kalas. har satt på mig i runda slängar fjorton hålla-in-magen-trosor samt kjol med midja. trots avsaknad av sådan på kroppen under.

jomensåatte.
hoppas att de har fjädrar vid dessertbordet.

saving it for a rainy day

nu sover de i baksätet, men tidigare idag packade vi. treåringen:

- MAMMA, KOLLA HÄJ! TA KORT PÅ OSS, VI Ä BÄSTA BJOSSONA! MEN VÄNTA, JAG SKA SÄGA FIIIIIS!

och mamman:

*torkade bort en tår och knäppte lydigt bild*

vem är det som går och går, men aldrig kommer ur dörren?

reptilhjärnan

det här att jag VARJE gång jag öppnat kylen sedan i söndags, och sett den Juleskum-låda med risotto som just nu huserar där inne,  lyst upp och bara: – "åh wow, har vi juleskum kvar!?!?" för att sedan: – "men, vem har ställt lådan i kylen? juleskum är väl inte goda kalla*...?" innan jag: – "jaha. justdetja. skitockså."

är det något man behöver professionell hjälp för att bli av med?
lobotomi?

man undrar ju.


* ok, jag vet att det finns fölk som tycker det, men det är inte rätt. juleskum är ingalunda någon kylvara!

och tänk att de rear ut bebisfiltar på Lindex damavdelning!

jag hade lite tid att slå ihjäl igår, av en händelse alldeles i närheten av ett köpcentrum. och vet ni vad som händer på köpcentrum runt om i Sverige just nu?! de kastar vinteraccessoarer efter dig. KASTAR.

– här! ta! 25 kronor!
– kolla, kolla! mjuk och varm! 50 pix och den är din!

så håller de på.
och vet ni vad som händer utomhus runt om i Sverige just nu?! vinter. just det. snö och snålblåst och kallt och jäkligt. och vet ni vad som passar skitbra då?! vinteraccessoarer! som de kastar efter dig på köpcentrum runt om i... ja, ni fattar.

om jag gick därifrån med vinteraccessoarer så jag klarar mig om så vintern håller i sig till maj? nästa år?
oja.

– men, hur många halsdukar kan en människa behöva egentligen, undrar ni kanske (liksom min man)?
– men kolla här, svarar jag! det här är alls ingen halsduk. det är en utmärkt bebisfilt (också). ser ni väl?! för ni vill väl inte att den stackars bebisen ska frysa när det är vinter...?

jag är allt lika smart som den där halsduken bebisfilten är piffig jag.

Instahelg

och så vitt jag vet, så ligger hon där än

vaknade för en stund sedan av att de andas tungt i takt. tittar ut i mörkret och känner den svala luften smeka över näsan. känner de varma kropparna under täcket och det känns stört omöjligt att lämna platsen i mitten. att lämna mörkret och värmen och andetagen och gå tillbaka till verkligheten. det måste vara mot alla fysiska lagar att behöva lyfta de där små till sina sängar.

det har varit en söndag med en salig blandning av sovmorgon och söndagsfrukost och städning. av sprak i brasan och en JIDDAJE som far förbi. av sol och snö och barn som tjutit av glädje och pirr när de vågade susa ned för den brantaste pulkabacken. av allvarliga, små barnahänder med korv på pinne över eld. som kan själva. av små fötter i tjocka kängor som förtroligt trampar iväg tillsammans på stora äventyr. av ögon som glittrar av bus, och klar vinterluft som fylls av skratt. av en liten, liten bebiskropp som sovit som en stock bland ull och fällar, med bara näsan synlig. av pinnbröd och en hundnos som snabbt hittade de tappade korvarna. av barnbad i balja, pyjamasmys och en stor gryta risotto. av varma barnkroppar och tunga ögonlock runt godnattsagan.
av livet ta mig tusan.

- MAMMA?
- JA, ÄLSKLING?
- DET HA VAJIT EN TOPPENDAG, TYCKE JAG.

huvudet på spiken, gullunge.
huvudet på spiken.

you win some, you lose some?

ok, det här med att min treåring konsekvent uträttar sina behov mitt i valfri måltid (alltså KONSEKVENT, kan inte minnas sist jag åt en måltid utan att tillbringa del av den i utrymme med wc-stol), säg att det bara är en fas?
ja?
tack.

äh, jag låter udda vara jämnt, tänker jag

jag var tvungen att mata mitt minsta barn nere i akvariet på Malmö Museer tidigare idag och placerade mig på en bänk i själva utställningshallen, så att treåringen kunde fortsätta kika i de olika tankarna under tiden. det tog ungefär en millisekund innan treåringen hade raggat upp en ny, roligare familj, bestående av en – intet ont anande – mamma samt ett barn som nyss lärt sig att gå. de fick nu den inofficiella rundturen av akvariet. vare sig de ville det eller inte. det var inte alltid jag såg den entusiastiska, lilla guiden, men jag hörde...

– KOM MED HÄJÅT, HÄJÅT! HÄJ Ä VANDJANDE PINNAJNA! VI HAJ SÅNNA PÅ MITT DAGIS OCH JAG Ä INTE JÄDD FÖ DOM ALLS. FAST DE HÄJ, DE KAN BIIIITAAAS! OCH HÄJ! HÄJ! SPJING INTE, MAN FÅJ INTE SKJÄMMA FISKAJNA! KOM HÄJ NU! JAG KAN KOMMA UPP HÄJ SJÄLV FAKTIST! OCH HÄJ! HÄJ Ä PIJAJJJOOOONAAA!

och så vidare. babbel, babbel, babbel. den intet ont anande mamman – som jag dock misstänker anade sitt öde vid det här laget – fick glatt spela med och ställa frågor till den uppmanande guiden. och som varje dedikerad guide slängde givetvis även den här in anekdoter från sitt eget liv för att förgylla rundturen. eller demonstrerade djurens beteende, t.ex. genom att visa hur pirayor (rollen utförd av treåringen) jagar barn som nyss lärt sig gå (rollen utförd av barn som nyss lärt sig gå). mycket glad över att själva bitandet, som det annars fokuserades mycket på, inte demonstrerades. kan hända att det varit en stämningssänkare, tänker jag. men sådant vet förstås en van guide.

och när jag matat klart och packat ihop barn och bröst etc. och skulle ta med mig guiden vidare till de andra utställningarna, så visste jag inte riktigt om jag borde betala den stackars mammans entréavgift eller ta betalt för den guidade rundturen?

även guider tar paus ibland och beundrar maneter som vilken besökare som helst.

– ge mig ett OOO! – ge mig ett ESSSSS! – ge mig ett TEEE! – VAD BLIR DEEET?!?!

vi testar att återinföra mjölkprotein i treåringens kost, något som har visat sig innebär helt andra möjligheter för våra familjemiddagar. möjligheter som stavas OST. mycket funkar utan att ha varit i närheten av en ko/get/valfritt mjölkproducerande djur, men icke ost. ost kan inte sägas vara ost utan att ha haft djurkontakt. sorgligt, men sant.

hur som. osten är lös och jag firade detta med en rejäl sats vegetarisk lasagne igår. och vet ni vad som är det allra, allra bästa med lasagne?
– att den är ännu godare dagen efter.
ja så om ni ursäktar mig, så ska jag gå och äta ihjäl mig på min restlunch nu. 

hörs vi, så hörs vi. så att säga.

en pudel på rygg i snön

jag hånade det skånska vintervädret på Instagram häromdagen. tog en bild av den sorgligaste samling snöflingor som någonsin skådats på en åker och raljerade över snömängden.

idag när jag drog upp rullgardinen var luften full av virvlande, stora flingor. och nu är hela världen klädd i ett mjukt vitt täcke som gnistrar i solskenet. SOM GNISTRAR I SOLSKENET!!!

förlåt Skåne.
det var dumt av mig. jag vet ju att du kan. om du vill. och nu vill du.

om jag så bara ska lova en sak och sådär

det är mycket jag vill ska ske 2013, ja i stort sett allt som aldrig blev av 2012 kan man säga, men mitt enklaste och viktigaste löfte är att fotografera mer. på riktigt. med stora (nya!) kameran. för titta på de här sockerbitarna! man vill ju komma ihåg de där lena, små, skära skapelserna högupplöst sen när de blivit finniga tonåringar som drar täcket över huvudet. eller sitter med blicken i frukostbordet och mumlar med någon blyg flick-/pojkvän bredvid. då vill man ju kunna rota fram någon gammal hårddisk och bara: – KOLLA SÅ GÖLLIG HAN VAR SOM KANIN!
det vill man faktiskt.

men hade du varit ICA hade det ju varit två goda nyheter förstås

älskling, jag har en god och en dålig nyhet. 

den goda är att jag just hittat en halv förmögenhet i ICA-värdecheckar – prisa Gud, här kommer skatteåterbäringen!

den dåliga är att det bara är en ynka liten check av den förmögenheten som inte har förlorat sin giltighetstid. 

så ja, det är därför treåringen betalar med ICA-checkar i affären på sitt rum.

Instahelg

halogenlampan – stämningssänkaren

saker man sällan funderar över: hur man byter lampan i en spotlight.
tills lampan går sönder det vill säga. då tänker man på det i ungefär en hundradels sekund, innan man övergår till att fokusera mer på de andra lamporna som fortfarande fungerar och på hur bra man klarar sig med dem. än så länge. för förr eller senare ska alla lampjäklar så att säga lysa med sin frånvaro och man orkar bara kissa slash duscha i mörker samt sminka sig i ljuset från avlägset fönster slash ficklampsappen på mobilen så länge, innan man ger upp och tänker: MEN HUR SVÅRT KAN DET VARA? EGENTLIGEN?!?

jodå, ganska så, ska det visa sig.
så pass att jag menar att skämt som refererar till intelligens samt använder sig av glödlampor hädanefter ska anses avskaffade. att byta en halogenlampa i en spotlight ska nämligen visa sig kräva någon slags högskoleingenjörsexamen. eventuellt måste man vara civilingenjör (har aldrig riktigt hajat skillnaden). hur som. men det visste jag inte då, utan med bilden av mig själv som en människa som ändå har tummen hyfsat på plats klev jag upp på en pall. kikade. kliade mig i huvudet. fipplade. svor. och fipplade lite till. valde att ringa en vän min pappa och till slut även använda mig av livlinan: Google. hur många forumtrådar det behövs för att byta en halogenlampa, undrar ni kanske?

jodå, ganska så många, skulle det visa sig.
men man är ändå ganska peppad, det är man, trots att solen sjunker längre och längre ned och mörkret blir mer och mer påtagligt. för nu har man äntligen tagit tag i det hela! och nu, nu ska det äntligen ske! den peppen sjunker dock ganska drastiskt när man till slut, efter sjuttioelva enkla, små steg, fått ut den där satans halogenlampan och inser att sockeln på de lamporna man köpt inte alls passar. jaha?! ska det finnas olika socklar nu också?! är det någon slags post-grad-utbildning?! också står man där i mörkret (ja, för nu har det hunnit bli mörkt, frågor på det?) och inser att man kommer att få fortsätta att kissa slash duscha i mörker samt sminka dig i ljuset från avlägset fönster slash ficklampsappen på mobilen.

och att det var den lördagen det. så himla bra spenderad!
sen är det lätt att man tillbringar resten av lördagen (dock ej så lång tid pga slösat bort hela i ett badrum/framför Google) i fosterställning och känner sig mkt smart och produktiv.

lördagar är så himla härliga, visst?!

meddelande beträffande lagen om gravitation alltings jävulskap

ni vet det där lagen om att smörgåsar man tappar alltid landar med den kladdiga sidan nedåt? det gäller, inte helt jäkla otippat, även bajsblöjor skulle det visa sig.

slut på meddelandet.

en god fortsättning

det är hög tid, det har det varit länge, men det är alltid svårt det där att börja idag det man lika gärna kan göra i morgon. ibland har jag saknat dem – orden – men lika ofta inte. det jag däremot saknar är hur de får mig att minnas, ger mig perspektiv. hur allt sparas. kommentarer från en ständigt bubblande unge. saker jag tycker om och saker jag ogillar. en tanke i förbifarten. hur stort och smått samsas i en salig blandning.

det ligger en mycket, mycket liten människa bredvid mig. barnet som jag inte visste att jag saknade, men som blev till. som gjorde ungefär 3/4 av 2012 till en lång och skumpig resa med en aldrig sinande åksjuka de luxe. som jag ofta, mitt i allt kaos, undrade om jag skulle komma att älska lika mycket som det första. och som det kändes som att jag aldrig riktigt väntade på.

det är tankar man inte vågar säga högt, för man är rädd att de ska bli sanna. att folk ska se att man inte strålar. men dra mig baklänges med lite socker på, så dum den mänskliga hjärnan kan vara ibland! OM jag älskar?! SOM jag älskar! och nu förstår jag än en gång inte hur jag någonsin kunnat klara mig utan den där fantastiska lilla människan som ligger här bredvid. ungen med de mörka, intensiva ögonen och det största leendet. jag älskar varje liten millimeter av den lilla mjuka bebiskroppen så mycket att hjärtat nästan stannar av överbelastning om jag tänker på det. att livet ens pågått innan, utan mitt yngsta barn, är ofattbart. och precis som med den första ungen stannar tiden när den där varma lilla kroppen ligger i min famn. jag drunknar i de där plirande ögonen. stirrar dumfånigt på de där ofattbart socka sinderna och känner pirret i magen när de där socka sinderna spricker upp i ett stort, tannalöst leende. att helt plötsligt ha två ungar att älska ihjäl. ja, jisses. det vill man komma ihåg.

ibland bloggar jag. om livet och döden, bilder jag ritat och ord jag skrivit. om kärleken, om barnen. om fotografier jag tagit och om en hund som lätt smutsar ned och alltid har håret i ögonen. om hus med trägolv som känns lena och sträva på samma gång. och spackel under naglarna och färg i håret. om klänningar jag känner mig nödgad att köpa. om saker jag gör och allt jag struntar i.
ja, nu gör jag det, tycker jag.

det här är den första bilden jag snabbt sköt av med min nya kamera för drygt tre månader sedan. kameran min man hade med sig som överraskning till förlossningen. den bästa överraskningen! den bästa mannen! och de bästa ungarna på en första bild! bild IMG_0001. vi kickar igång bloggen och 2013 med den tror jag bestämt.